utkast som blev inkast

det lustiga är för att exakt et tår sen bad jag och bönade för att jag skulle glömma dig, att det gjorde så ont att minsta lilla andetag fick mig att önska att det var det sista om du inte var vid min sida. jag tror att det har skett, för jag idag kommer inte ihåg din röst, jag minns inte det sättet du pratade till mig, eller sättet du såg på mig. Jag minns inte din dialekt som inte var som min, jag vet inte om jag är upprörd eller ej över det. Jag vet bara att idag önskar jag att jag inte önskade det. För jag skulle vilja minnas dig, de bra sakerna du faktiskt gjorde, jag skulle vilja minnas blickarna du gav mig, orden du sa och sättet du tog på mig, men det gör jag inte. Idag önskar jag egentligen mest att du mår bra och är lycklig, vilket jag heller inte vet någonting om. du och jag var ett pussel som hade tapapt några av sina pusselbitar med tiden och det accepterar jag idag. Jag hatar bara att i alla sådana här situationer förlorar man inte bara en kärlek utan också en vän, en vän som betytt något så fasansullt mycket för en och som kommit närmre än någon annan vän någonsin gjort. och så händer någonting och allting spolas ned, allting ska glömmas och att ta upp det i dag med sina vänner är fel, för att i dag, sissodär ett år efter ska saker och ting vara glömde.
Och misstolka mig inte, de är glömda. Idag saknar jag bara min vän.

Nytt i mitt liv är i alla fall att jag ska flytta till nya zeeland igen. Flytta tillbaka till den mest betydelsefulla människan i mitt liv. min syster, bästa vän och andra hälft. 25 december lyfter planet och jag vill att tiden bara ska gå snaabbare och snabbare och snabbare.

oj va klockan tickat, jag ska med tåget imorgon. Upp till huvudstaden tillsammans med min bror. det ska bli mycket trevlig och många öl till lunch, det kan ni lita på.

adjöken fröken å